Snart är det 10 månader sedan jag och Kalle träffades första gången. Det kunde ju så lätt ha gått att jag som ändå jobbat på finskspråkiga arbetsplatser, haft finskspråkiga vänner, sjungit karaoke en massa gånger på finska och läst finska så mycket mera i skolan (och dessutom gillade det finska språket stort) skulle ha pratat finska med Kalle. Vi skulle ha pratat nästan endast eller åtminstone nästan endast finska med varandra. Nästan alla mina vänner skulle pratat finska med oss. Mina släktingar skulle ha pratat finska med Kalle. Det kunde ju ha gått så. Men det gick inte så!
Kalle pratar svenska med mina släktingar, vänner och ofta med mig. Kalle skriver på svenska ibland. Kalle lär sig svenska ord. Kalle går på svenskspråkig teater med mig. Kalle pratar (eller skriker:) på svenska ibland då han ser på sport. Kalle skickar svenska ordlistor åt sin mamma per e-post. :) Hon vill också lära sig!
Särskilt enkelt har det inte varit alla gånger.
Personer i omgivningen pratade så snabbt! Speciellt när vi var ett lite större gäng. Då bara flöt talet på. Det kunde också variera mycket beroende på person. Vissa var så otroligt mycket enklare att förstå för Kalle. Vissa pratade långsammare, andra pratade betydligt snabbare. Vissa pratade dialekt, andra högsvenska.
För vissa är det säkert mycket ansträngande att prata långsamt. De glömmer bort att göra det, även om de skulle veta att Kalle förstår bättre. Precis som när jag läser något. Då kan jag plötsligt läsa i rapidfart och Kalle hänger inte alls med! Det bara går av gammal vana för mig. Jag borde anstränga mig mera för att komma ihåg att läsa långsamt. :)
Det krävs egentligen kanske ändå ganska lite att prata/läsa långsamt om man tänker på hur mycket någon som inte förstår det talande språket så bra behöver anstränga sig för att hänga med i något samtal. Det kan verkligen krävas stor koncentration att förstå! Jag har många gånger jämfört situationen med en person med hörselnedsättning som verkligen måste anstränga sig för att höra. Det gör den sociala situationen så mycket tyngre! Dessutom kanske personen med hörselnedsättning/personen som inte förstår språket så bra inte alltför ofta vill avbryta, inte förstår skämt och känner sig konstig då andra skrattar och han eller hon inte vet varför.
Jag och Kalle pratar också finska ibland. Kalle har märkt att sådant som han egentligen förstår kanske går förbi för att han inte är föreberedd på om jag skall prata finska eller svenska. Det är som om det går en tid till att bara reagera på vilket det talande språket är, om jag har uppfattat det rätt. :) Om jag säger precis samma sak två gånger efter varandra kanske han förstår det den andra gången. :)
Om du möter någon som t.ex. Kalle:
Fråga gärna om du skall prata långsammare än vanligt! Försök komma ihåg att hålla den rätta takten och tala tydligt.
Jag minns att det EN gång skulle ha hänt att en finskspråkig frågat mig om hon skall prata långammare med mig. Det var min arbetskollega som gjorde det förstå gången hon såg mig. Jag uppskattade det, även om jag tyckte att det inte behövdes. Nu i efterhand funderar jag att det kanske ändå hade varit till hjälp för mig. Kanske jag kunde ha lagt mindre energi på att lyssna och mera energi till annat. Kanske jag skulle ha varit mera kreativ och pratsam på jobbet. :)
På en finskspråkig arbetsplats i ett väldigt socialt yrke tror jag nog ändå inte jag skulle vilja kräva att alla skulle prata långsamt. Det skulle säkert vara fråga om en stor del av min (och deras) arbetstid. Plus att det är jag själv som har valt arbetsplatsen och ändå brukar förstå finska bra. :) Fast sedan tycker jag ändå helt klart att jag själv skulle vilja anstränga mig för att prata långsamt och tydligt med en person med hörselnedsättning (och försöka komma ihåg att alltid vända mig mot personen i fråga när jag pratar) om det skulle komma en sådan till en arbetsplats där jag jobbar.
Här vill jag dock ännu poängtera att Kalles svenska hörförståelse blivit bättre jämfört med t.ex. förra hösten och långsamt vanligt vardagligt prat på svenska var han ändå redan då mycket bra på att förstå. Jag tycker det är helt otroligt. Han hade ändå i princip bara skolsvenska (högstadium, gymnasium och Kauppakorkeakoulu) som bakgrund.
-Viola
